Snorre Sturlasson - trovärdig eller ej?

Nordisk mytologi är behäftad med många underligheter. Ett par exempel: Lördagsnamnet härledes från en tvättardag! Kan det verkligen vara rätt? Dubbelnaturguden Loke sägs ha varit så elak att han inte ens tillbads? Saturnus med liknande dubbelnaturegenskaper tillbads vid romarårets största fest, saturnalierna!

Det mesta vi vet om fädernas tro är hämtat från Snorres Edda. Kan förklaringen till underligheterna vara, att Snorre förvanskat framställningen?

En studie av Snorres trovärdighet visar stor oenighet bland forskarna. A.Bæksted skriver 1986 i ”Nordiska gudar och hjältar”: Det finns ingen anledning att tro att Snorre medvetet skulle ha förvanskat sitt material eller diktat till något av egen fatabur. År 1990 konstaterar J. Kristjánsson, att vad som i Snorres Edda sägs om den hedniska religionen är useless as evidence, as it generally consists of inventions by 13th- och 14th-century writers.

Det är skrämmande att behöva sväva i tvivelsmål om trovärdigheten hos en källskrift som Snorres Edda. Åratal av försök att komma tillrätta med denna fråga har varit resultatlösa.

Här redovisad hypotes har förutsättningar att lösa problematiken! Den har aldrig tidigare prövats, men kan förklara flertalet ”underligheter”. Snorres trovärdighet ges ett slutligt svar.

Källkritik bygger på analyser av författaren, hans omvärld och hans avsikt med skriften. Appliceras detta på Eddan framkommer följande, här av utrymmesskäl starkt begränsat:

a) Snorre Sturlasson (1179-1241), skald, historiker och politiker. Som 3-åring kom han att fostras hos Jón Loftsson, då Islands mäktigaste hövding, och fick där tillgång till den bästa tänkbara bildning. Jón var dotterson till den norske kungen Magnus Barfod. Snorre växte upp med stort självförtroende och deltog med framgång i de maktstrider som präglade Island under dessa år. Han valdes 1215 till lagman och vistades i flera omgångar vid det norska hovet. Tillsammans med jarl Skule besökte han Sverige. Han skrev Snorres Edda och Heimskringla, våra kanske viktigaste källor till Nordens historia under äldre medeltid. I sina ambitioner att öka sitt inflytande gick han för långt. Politiska intriger kulminerade och han mördades i sitt hem Reykholt.

Med sin förankring i den kristna läran var Snorre kritisk mot den isländska kyrkans fortskridande moraliska förfall, vari ingick dels det kristna budskapets besudling genom att uppta hedniska gudar i sin lära, dels kyrkans makthunger beträffande markegendomar.

b) Snorres omvärld: Snorre levde i en extremt turbulent tid, Sturlungatiden. Äregiriga hövdingar bekämpade varandra med stöd av bondehärar på uppemot tusen man. Ärkebiskopen i Trondheim stödde det isländska prästerskapet. Kungen och jarlen i Norge försökte styra hövdingarna på Island till ett norskt övertagande. Striderna mellan kyrka och hövdingar kulminerade, förorsakade av den isländska kyrkan som på hövdingarnas bekostnad sökte tillskansa sig samma rättigheter som kontinentens katolska kyrkor haft i århundraden – ”en stat i staten”.

Under de tvåhundra år som gått sedan religionsskiftet år 1000, hade kyrkan gjort allt för att hos islänningarna utplåna alla minnen av den gamla hedendomen. Hedniska namn på veckodagarna (Tyr, Oden, Tor och Frigga) hade t.o.m. ersatts med profana namn. Kätterska tankar beivrades till ytterlighet, inte minst användes bannlysningsvapnet.

c) Avsikten med Edda-skriften: Kyrkans förträngande av hedniska minnen hade gjort fädernas gudavärld i det närmaste helt okänd för isländsk ungdom. Med en skaldelärobok försedd med en omfattande beskrivning av den hedniska gudavärlden skulle ungdomen återfå förståelsen för de gamla skrifterna. Utöver detta kände Snorre ett behov att med sin skrift försvara sin position i de oroliga tider som rådde på Island och i Norge.

Hur skulle Snorre rättfärdiga sin Edda-skrift?

Kontroverserna med kyrkan var gamla och skulle inte förbättras, när nu Snorre skulle berätta om hednagudarna. Även om Snorre kunde anses ha goda avsikter, kunde Eddan av illvilliga läsare tolkas som kätteri! Snorre ville under inga omständigheter bli misstänkt för att framföra kätterska tankar!

Islänningar erinrade sig hur förfäderna utvandrat från Norge för att få frihet och fred. Det hade man fått, men efter ett hundratal år kom kristendomen med sitt fredsbudskap och vad hände? Avundsjuka, girighet och förtal präglade samhället! Och nu skulle Snorre berätta om gamla tider och gammal tro. Risken var näraliggande, att Snorres Edda skulle uppfattas som ett försök att återuppväcka hedendomen! Snorres påstående att Eddan var en ”skaldelärobok” misstänktes av många vara ett svepskäl!

Ungefär så kan Snorre ha upplevt stämningarna på Island då han formulerade sina gudaberättelser.

Snorre hade länge samlat underlag för sin skrift.

Folkminnen från hednisk tid, vilka hade att överbrygga mindre än 150 år, var då mycket starkare och mer detaljrika än de som fortfarande idag efter mer än tusen år lever kvar. Troligt är alltså att Snorre hade en god bild av den gamla gudavärlden. Och det var ju denna, som skulle återberättas så troget som möjligt för att de gamla skrifternas ”kenningar” skulle få sina förklaringar.

Genom att ge gudaberättelserna ett skimmer av ”ofarliga” sagor borde kristna läsare inte förargas. Detta bör ha gällt det mesta, men ifråga om guden Loke var det inte lika enkelt. Jättesonen och asaguden Loke var ett unikum. Loke upplevdes av den isländska kyrkan som ”Guds störste fiende”. Loke var Nordens motsvarighet till de kristnas Satan! Andra gudar kunde enligt Euhemeros´ teorier ses som hövdingar, som levt för länge sedan och gjort något för människorna gott och därför hedrades som gudar. Detta resonemang kunde inte gälla den satansliknande Loke, som rimligtvis aldrig gjort något gott! Loke måste särbehandlas!

Snorres ”sanna” bild av, jag kallar honom Ur-Loke, överensstämmer väl med vad som skymtar i dagens folkminnen. I böckerna Hagtornsgåtan (2005), Lögardagsgåtan (2007) och Snorre Sturlasson (2014) visar jag hur hypotesen vuxit fram och hur denne Ur-Loke kunde sett ut.

Om Loke skriver Snorre, att hans mor hette Laufey eller Nál, vilket bör kunna tolkas som lövträdet hagtorn med sina nålvassa törnen. Loke är därmed hagtornsguden som tillbads vid kultträdet hagtorn (förr kallad tornar) och i Nordeuropas alla heliga hagtornslundar: Torna härad med staden Lund, Tornby med Linköpings domkyrka, Thorney Island med Westminster Abbey och romarnas civitas Tornacensium, nuvarande Tournai i Belgien. Detta innebär att Ur-Loke långt före Oden betraktats som en storgud. Jakob Grimm menade 1850, att före 1100-talets laughardag borde denna dag ha hetat Lokadagr, därför att Loke var den nordiske gud som bäst motsvarade Saturnus vid översättningarna av veckodagsnamnen. Med hagel som ett Loke-attribut följer att runradens sjunde runa, hagelrunan h, var Lokes runa. På en hednisk 52-veckors runstav knöts därmed alltid det sjunde veckodagsnamnet till Loke. Runraden var uppdelad i tre ”ätter” och den inledande runan i varje ätt betraktades som huvudman för respektive ätt. De tre huvudmännen var alltså Frej, Hagall och Tyr, varvid man traditionellt hävdar att Hagall var ett fingerat namn. Men på Jylland förekom på 1800-talet Hakkelman som namn för djävulen! Schütte nämner också en dialektal gud Hakkil, varför det är sannolikt att Hagall med sin runa h var namnet på en gud med liknande karaktär som Loke.

Innan Oden anlände var Ur-Loke ensam den störste nordiske guden. Det var han som tillbads vid årets största fest, vårfesten i hagtornslundarna. Det var han som gett namn till lördagarna och var huvudman för den andra runätten. Oden, när han anlände, hade alla skäl att ingå fostbrödralag med Loke för att ta del av dennes vishet. Detta förklarar också varför asagudarna tålde det mesta från Loke utan att reagera. Härmed förstår man också, att de kristna tidigt uppfattade Loke som ”Guds störste motståndare i Norden”.

Denna positiva bild av Loke kunde omöjligen presenteras i Eddan. En sådan bild skulle riskera att spoliera den av kyrkan inpräntade bilden av ”Guds störste motståndare”.

Snorre valde att ”hjälpa” kyrkan och omvandla storguden Loke till en ofarlig smågud. Snorre förvanskade Ur-Lokebilden, svärtade ned honom och pådyvlade honom mordet på Balder och en negativ roll vid Ragnarök! Loke gavs drag av skojare av många tolkad som en ”trickster”.

(Dessa tankar är inte nya. Många forskare har under årens lopp misstänkt Snorre för att ha ”svärtat ned” bilden av Loke, men dock inte kunnat förklara detta). Med detta geniala ingrepp i beskrivningen av fädernas gudavärld kunde Snorre vinna

  • att kyrkan med tacksamhet kunde tillstyrka Eddaprojektet
  • att Snorre inte längre kunde misstänkas för kätterska tankar
  • att Snorres kritiker skulle gå miste om möjliga angreppspunkter
  • att Snorres skaldeboksprojekt kunde fullföljas

På detta sätt torde Snorres Edda ha tillkommit!

Den omdebatterade frågan om Snorres trovärdighet skall alltså besvaras med, att Snorres trovärdighet är i huvudsak god, men i allt som gällde Loke var beskrivningen förvanskad!

Omvärdering av Snorre?

Genom sin utformning av Eddan rensade Snorre ut all hednisk vidskepelse från det kristna budskapet och samlade det i Eddans gudasagor. Det kristna budskapet renades. Snorre har med sin Edda således ”reformerat” den dåvarande isländska kyrkan! Snorres gärning var än större än vad vi tidigare har uppfattat!

Den nya hypotesen förklarar mängder av underligheter i nordisk mytologi bland annat:

  • Snorres Loke föregicks av en Ur-Loke, som innan Oden anlänt var en dominerande storgud
  • Loke tillbads i heliga hagtornslundar över hela Nordeuropa
  • Loke gav namn till den sjunde veckodagen, Lokes dag
Dela på:
Inga kommentarer






    Kommentera

    Hagtorngåtan

    Hagtornsträdet är ett märkligt träd.
    Jag berättar här lite om dess botanik men så mycket mer om trädets roll människans historia. Läs mer


    Ekermann Reklambyrå